Under sommaren jobbar jag med att slå ihop mina två bloggar till en. Mest praktiskt så. När augustimånen lyser stor och orange ovanför kräftskivornas papperslyktor stänger denna blogg och övergår till Ett rum med utsikt (http://liselotteengman NULL.se). Förutom bloggkonstruktioner så tillbringar jag mycket tid med näsan i en bok och vattenkrig med barnen. Har dessvärre ingen lust att blogga om det lästa ännu – sommaren lockar så mycket mer, men det blir mörkare och kallare… Då brukar inspirationen vakna till liv igen. Den som så vill kan uppdatera sin länk. Välkommen!
När jag strosar runt i vardagsrummet, vars fönster behöver putsas, och låter ögonen glida över böckerna som trängs i bokhyllorna – ja, då tänker jag ibland på hur härligt det är att vara född i denna tid när en bok är överkomlig. Till och med så överkomlig att jag för en ringa kostnad kan trycka mina egna texter. Om jag hade varit född på 1200-talet, och kvinna, hade min enda chans att läsa varit att bli nunna och de böcker jag skulle läsa vore Bibeln och religiösa skrifter, kanske någon antik filosofs tankar, och på latin. Även sedan boktryckarkonsten kom under 1500-talet, (tror jag), så var utgivningen av böcker liten och själva utövandet av läsandet ansågs som suspekt. Att läsa innebar att man avskilde sig från gruppen och det var både onyttigt och hotande. Ja, nog är vi lyckligt lottade. Fortfarande finns områden där en bok är sällsynt och för vilken man kan få lida svårt för att man äger. Jag firade Världsbokdagen i förväg, eftersom min vän skulle resa bort idag. Under en lunch med andra vänner gav vi henne en bok om hur man finner sin mening med livet med Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Boken heter I Dantes spår (http://www NULL.bokus NULL.com/b/9789177386728 NULL.html?pt=search_result&search_term=i%20dantes%20sp%E5r) av Bonny G Shaub och Richard Scahub.
Jag har läst Michéle Lesbres ”Den röda soffan”, vilket har tagit två veckor. Vårens ankomst påverkar inte bara naturen utan även mitt tålamod att läsa, märker jag. Romanen börjar med att Anne börjar undra vad som hänt sin gamla kärlek Gyl. Han har flyttat till en by vid Bajkalsjön och så åker Anne transsibiriska järnvägen för att söka honom. Medan hon är på resande fot går hennes tankar till den gamla damen Clémence som Anne brukar umgås med. Clémence sitter i sin röda soffa medan Anne högläser om starka kvinnors livsöden. Något händer med Anne under resan. Målet, att söka upp Gyl, blir mindre och mindre viktigt. Människor hon möter på tåget och stationerna, landskapet som förändras utanför kupéfönstret och så hennes läsupplevelser – allt bidrar till en omvärdering och som för henne tillbaka hem. Men vad väntar där? Slutet är sorgligt. Språket är enkelt, klart och vemodigt. Anne och Clémence var fint tecknade karaktärer. Denna lilla stillsamma berättelse talar om att det är resan som är mödan värt, inte målet, och om nödvändigheten att ge reflektionen tid. Jag tyckte om boken, även om det inte en berättelse som gjorde ett starkt intryck hos mig.
Bokens första mening:
På en grusväg stod en man och rullade en cigarett bredvid en motorcykel, en jättelik skalbagge, ett sällskap i ensamheten.
Titel: Den röda soffan
Författare: Michèle Lesbre
Översättning: Marianne Tufvesson
Antal sidor: 131
Förlag: SEKWA förlag
Utgivning: 2007, sv. översättn. 2009
När jag ska beskriva min upplevelse av Virgina Woolfs Vågorna är det som att kasta en liten sten i ett enormt hav av ord. Woolf, som tillhör gruppen moderna klassiker och den litterära kanon. Vad kan sägas om hennes böcker som inte redan är sagt och så mycket bättre dessutom? Nåväl. Jag lämnar hennes minnes storhet därhän och koncenterar mig på läsupplevelsen. I förordet av Jenny Tundahl skriver hon att karaktärerna är i vardande. Vågorna handlar om sex personer som grupperar sig den döde Percival med havet som bakgrundsscen. Kanske är havet den sjunde karaktären. Jag tycker det. Romanen inleds med en liten tavla målad av ord. En tavla med hav och natur som sätter stämningen för boken. Därefter kastas man in i gruppens pågående samtal. Ett uttalande följs av ett annat som följs av den tredje stämman osv. Handlingen? Här drar jag på svaret. Det är dialogerna som är handlingen med Percival som deras Graal, tycker jag. Det som händer kring Susan, Neville, Louis, Jinny, Rhoda och Bernhard är faktiskt oväsentligt. En dialogisk handling – så ovanligt, tänkte jag under läsningen. Det var inte lätt att komma in i boken. Det tog emot rejält. Men jag kämpade på och när allt är över, när jag står vid havets rand och blickar ut mot horisonten, så känns det så rätt. Denna historia kunde inte ha blivit gestaltad på något annat sätt. På baksidan av boken står det: ”Vågorna har liknats vid ett impressionistiskt måleri och en symfoni, men närmast kommer man nog om man liknar den vid ett stycke kammarmusik för sex stämmor.” Jag kan inte säga det bättre. Det stämmer. Ett stycke utsökt musik som förändrar läsaren. Det är sällan man är stadd i förändring under läsningen, alltför ofta reducerad till en konsument. När jag läste Vågorna var jag medskapare. Det är stort, Virginia Woolf.
Så här (http://snowflakesinrain NULL.wordpress NULL.com/2010/03/11/pa-natterna-laser-jag-vagorna/) skriver Snowflakes in rain om Vågorna.
Bokens första mening: Solen hade ännu inte gått upp.
Titel: Vågorna
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Jane Lundblad
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Första utgåva 1931. Första svenska utgåva 1981. Pocket 2009.
Frilansjournalisten Diane Harpman gör ett reportage om kinesiska bröllop på restaurangen Bombyx i Paris eget chinatown. Restaurangen är fylld av fjärilar som flyger omkring i lokalen medan gästerna äter och umgås. Plötsligt kommer en kvinna in och sekunderna efter stormar män in, tungt beväpnade, och sprider död omkring sig. Diane fotograferar allt och säljer artikeln till Le Monde. Tillsammans med en kollega börjar hon undersöka händelsen och sugs in i en ond malström av maffiastyrda konflikter och miljardintressen i biologisk manipulation.
Föga anade jag att denna påskdeckare skulle ha något gemensamt med både Haruki Murakamis böcker och Marian Keyes The Brighest Star in the Sky, nämligen mystiska väsen. I Bombyx är dessa väsen spöken, hemmahörande i den kinesiska folktron. Diane kan se spöken. Hon har med stor smärta tvingats acceptera att hennes avlidne älskade man och lille son dyker upp på gatan, går framför bussen, var som helst när hon minst anar. Ibland talar de med henne. Minnena är överväldigande plågsamma för Diane. Hon besöker en gammal fotograf i sökandet efter svaret på vem den dödade kvinnan var och varför hon mördades. Fotografen Emmanuel Rosenzweig bor i samma hus som den dödade kvinnan. Han bjuder in Diane. Hon ser något obehagligt: ena väggen är tapetserad med svartvita fotografier av död, våld och grymhet. Den andra väggen är fylld av färgfotografier på den vackraste fridfulla natur. Rosenzweig berättar att bakom kullarna på ett särdeles vackert foto pågick en masslakt. Varför dödar människor varandra? frågar han. Strax därefter dödas han och jakten på Diane börjar.
Bombyx mori är det latinska namnet på silkesfjärilen och jag måste säga att inledningen på restaurangen med alla fjärilarna som flyger runt bland gästerna är mycket visuell och laddad med symbolik. Diane betraktar fjärilarna som bärare av de mördades själar medan hon fotograferar massakern. Sorgen som värker när hon ser ett litet barn och Frankrikes kolonisering i Sydostasien bidrar till att skapa ett djup i historien. I spåren av döda människor som sprids runt Diane likt blomblad kanaliserar hon aikidon till övernaturlig Matrixaction. Jag har tränat aikido, men att man kunde få reflexer som var snabbare än kulans hastighet och att man kunde i ögonvrån pixla fram en höghastighetskulas förlopp och likt Matrixkaraktärerna stoppa den - det hade jag inte en aning om. I så fall hade jag fortsatt och nått denna mästerliga höjd av prekognition. Däri ligger Bombyx stora svaghet, tycker jag. Diane blir en superhjälte. Allt annat; att hon umgås med spöken och att hon är en komplex karaktär, det kan jag köpa. Men inte att aikidon skulle göra henne till denna cineastiska akrobat. Anne Rambach är en skicklig författare som har byggt en stabil intrig och komplexa karaktärer. Stilen känns fransk. Boken är verbal, visuell, våldsam och lägger vikt vid nyanser i livet som amerikanska och engelska deckarförfattare undviker eller skildrar ur en annan vinkling. Paris, i boken, är underbart. Solkig, vacker och fylld av historia. Jag kände längtan att resa till Paris och själv se staden medan jag läste boken. Ja, boken är ett gediget hantverk av en skicklig författare. Enda smolket i bägaren var Dianes aikido super naturale. Sammanfattningsvis är Bombyx en värdig påskdeckare för den som söker variation från den engelska deckartraditionen.
Bokens första mening
Diane gick uppför avenyn med långa steg.
Titel: Bombyx
Originalets titel: Bombyx
Författare: Anne Rambauch
Översättare: Helena Stedman
Förlag: SEKWA Förlag
Utkom 2007. Svensk översättning 2008. Pocket 2009.
(http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=0718155491)Den lättsamma litteraturens drottning Marian Keyes (http://www NULL.mariankeyes NULL.com/Home) senaste bok The Brighest Star in the Sky (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=0718155491) ligger vid datorn och jag undrar hur jag bäst börjar skriva om den. Så jag börjar med att den är tjock, som Keyes böcker plägar vara, och guldglänsande. Romanen handlar om ett väsen som besöker Star Street 66 i Dublin. Väsendet besöker fyra lägenheter och genom dess ögon, (medvetande?), får läsaren en inblick i dessa personers liv. På bottenvåningen bor paret Matt och Maeve, på första våningen bor trädgårdsmästaren Fionn som föredrar blommor framför människor, i lägenheten ovanför honom finns den fyndiga Lydia som hyr ett litet rum av två polska män som är rädda för sin inneboende och allra överst i huset bor Katie som arbetar inom rockmusikindustrin som en slags assistent åt artisterna. Upplägget är väl bekant: det handlar om fyra karaktärer vars liv är i gungning på olika sätt och ibland sammanstrålar de. Keyes starka sida är att skapa trovärdiga karaktärer, medan den allestädes närvarande humorn tar udden av allt som kan verka ”djupt”. Recensenter säger ofta att Keyes skriver om svåra och tunga ämnen på ett lättsamt och ändå respektfullt sätt. Jag tänkte på detta när jag läste The Brighest Star in the Sky och fann att det delvis stämmer. Ja, Keyes tar upp svåra ämnen i sina böcker; alkoholism, skilmässor, kvinnomisshandel, homofobi, våldtäkter och arbetslöshet. Ja, det beskrivs i lättsamma ordalag. Och ja, på ett sätt respektfullt därför att när exempelvis våldtäkten skildras så sker det med en vånda bakom orden. Men om jag lyfter blicken från en separat scen och ser på helheten så blir mitt omdöme att boken surfar på teflon om svåra händelser. Den surfar på teflon när det är roliga händelser. Allt i romanen glider runt på den hala, blanka ytan. Det stör mig. Jag känner mig sorgsen över att hon inte förefaller ha självförtroende nog att dra bort det enerverande humordraperiet som döljer hennes storhet. Humor är en god ingrediens, men som med nästan allt här i livet så är måttlighet bäst. Karaktärerna, intrigen och hennes kärlek till livet och människorna – Keyes kan och gör det bra. Jag vet att chiclit är en genre som definieras av vissa inslag, varav humor är ett, och Keyes slog igenom i den genren. Man läser chiclit av samma orsaker som man läser en annan typ av genre: underhållning, avkoppling, en trevlig utflykt i en annan värld när ens egen grå vardag håller på att tynga ned en. Vad jag tänker på är att det ena inte utesluter det andra. Keyes kan skriva chiclit och hon skulle kunna skriva ”fiction” och göra det mycket bra.
Denna gång behövde jag en ny litterär resa i en vanlig vardag efter att ha vistats i Haruki Murakamis universum, och titeln på romanen lockade mig. Det låg en air av poesi som gjorde mig läslysten. Vad boken handlade om var också tilltalande och upplösningen på historien var ny. Keyes har skrivit om en företeelse som också finns i Murakamis böcker, men det är totalt olika beskrivet och omskrivet, (vad säger jag inte – då förstör jag överraskningen). Spännvidden mellan Murakami och Keyes blev en läslig twist eftersom The Brighest Star in the Sky handlar om mer än en realistisk vardag. Just nu är hon sjuk i depression och har därför tagit ett uppehåll i skrivandet. Jag önskar dig frihet från depressionens demoner Marian. Och när du kommit igenom ditt Inferno önskar jag att jag vore en fé som skulle trolla fram djärvheten att skriva den bok som jag tror finns inom dig. Den som du ännu inte vågat skriva.
Bokens första mening:
June the first, a bright summer’s evening, a Monday.
Titel: The Brighest Star in the Sky
Författare: Marian Keyes
Antal sidor: 612
Förlag: Penguin UK
I korta drag är detta vad som händer i romanen Kafka på stranden (http://www NULL.adlibris NULL.com/se/product NULL.aspx?isbn=9113028359): På min femtonårsdag lämnade jag mitt hem och tog mig till en främmande stad i fjärran. Jag bodde i ett hörn av ett bibliotek.
Så bedrägligt enkel intrig. Men nu är det Haruki Murakami (http://sv NULL.wikipedia NULL.org/wiki/Haruki_Murakami) som står bakom dessa ord och det innebär lager på lager av märkliga parallella handlingar och underliga fenomen. (För en extra twist kan du gå in på Murakamis hemsida (http://www NULL.randomhouse NULL.com/features/murakami/site NULL.php?id=) och lyssna på musiken medan du läser denna recension.)
Den femtonårige Kafka Tamura lämnar sin distanserade far för att söka efter sin försvunna mor och syster. I hans tankar finns också en profetia. Amerikanska försvarsdepartementet förhör i mars-april 1946 japaner i Yamanashi-prefekturen som varit med om en märklig händelse uppe i bergen. En lärarinna tar sin klass med sig ut på en utflykt. De ser ett glittrande föremål högt uppe i skyn. Strax därefter faller alla barnen in i en underlig medvetslöshet. När de vaknar upp minns de inget. Ett barn ur klassen förblir i koma och vaknar upp efter 2 veckor. Han heter Nakata och föräldrarna finner till sin sorg att han som varit ett så begåvat barn nu har ett totalt blankt sinne. Han minns ingenting, har stora inlärningssvårigheter , men kan tala med katter. Tiden går och han åldras. Kafka Tamura får en otäck minneslucka och vaknar upp täckt av blod. Det regnar makrill och iglar från himlen och en sadistisk kattfångare som heter Johnnie Walker dyker upp.
Jag trodde att det skulle räcka som förberedelse att läsa två romaner av Murakami innan jag tog mig an Kafka på stranden. Men 518 sidor senare känner jag att inget hade kunnat göra mig redo för detta. Än en gång är det med blandade, och starka, känslor som jag lägger ifrån mig boken. Jag har samma problem med karaktärerna i denna roman som jag hade med Sputnikälskling, men jag börjar tänka att det hör till hans berättarstil. På det stora taget så gör det inget därför att själva romanvärlden är så rik och mångfascetterad. En del scener är groteskt äckliga och ändå går det inte att sluta läsa. På nästan varje sida läser jag underbara meningar som klingar som sorgsen musik, med ekon av oändlig rymd. Surrealismen är ett genomgående inslag, men ändå så självklar. Det japanska är mer närvarande, där inslagen av den västerländska kulturen är sammanvävd med andra världskriget där ju även Japan deltog i slutet. Samtidigt är det en högst säregen tolkning av Bildungsromanen där en ung man/pojke lämnar sitt hem, möter faror och äventyr, förändras och lär sig nya saker om sig själv och vänder hemåt igen. Kafka Tamura går dock sina egna vägar… Murakami har även bearbetat Oidipusmyten och förvandlat den till en österländsk myt för den postmoderna kulturen.
En genialiskt konstruerad roman som väcker starka känslor under läsaren. Lysande romankonst som berör, roar och oroar.
Bokens första mening: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.
Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Antal sidor: 518
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: Originalspråk 2005. Svensk översättning 2006. Pocketutgåva 2007.
(http://www
(http://www
Kommentarer